Condemned släpptes i samband med Xbox 360-lanseringen, och trots att jag var inslagen i en dimma av "ny generations-förälskelse" kändes titeln ihålig och atmosfärslös. Jag slukades emellertid upp av tvåan och lovade mig själv att ge originalet en sista chans - något jag inte ångrar idag.

För att återgå till ämnet "atmosfär", är mina åsikter totalt omvända idag. De sjuka händelserna som sker kring Thomas, utredaren som anklagas för att ha mördat två kollegor, äter upp mina tankar. Jag tänker på spelets små bisarra händelser även när jag inte spelar, och låter titelns brister glida av mig som om de sköljdes mot en vaxduk.

 

Jag ska vara ärlig, jag spelar på den lättaste svårighetsgraden. När det rör sig om skräckspel vill jag inte ha utmaning, jag vill ha atmosfär, och det är de plötsliga skrämselmomenten samt den krypande skräcken som gör Condemned underhållande att spela, samtidigt som filmsekvenserna höjer intresset och stämningen. Man vet att något finns där, man hör något falla till marken och man hör en missbrukares skrik. Han bankar mot ett fönster, man ser honom, men vet inte var han tar vägen. Pang, han slår en i ryggen, och blandningen av krypande och explosiv skräck är smått genial.

Miljöerna är monotona, det är ett stort minus. Grafiken känns gammal och kontrollen flyter inte som den ska. Men jag ska använda ordet jag överanvänt i denna text, atmosfär, Condemned är atmosfär och en titel som blivit förbisedd av alldeles för många själar - inklusive mig själv.